
Puuhhh, äntligen har jag läst ut
Shantaram av Gregory David Roberts. Det var ingen lätt nöt kan jag lova, 900 sidor lång med liten, liten text. Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga, hela historien känns lite lätt overklig, det är lite för mycket för att kännas sant. Men oavsett om det är sant eller ej, så var det en rätt ryckig historia, han har inte riktigt lyckats att få flytet i historien. Ofta hoppar han flera månader framåt i tiden utan att det framgår och lämnar en hel del historier outredda. Början av boken tyckte jag var jättebra, blev lite kär i Indien och Bombay, man kunde föreställa sig kaoset, lukterna och smakerna och tiden i slummen och vänskapen med Prakaber. Sen gick det utför i boken. Kapitlen om det heliga kriget i Afghanistan var rörigt och jag kom inte in i historien. Det kändes inte riktigt som att det var något han vurmade för utan hade med för att det var en spännande historia. Jag tyckte att han glömde bort sina slumvänner när han kom tillbaka och allt handlade om maffian, det var först i slutet dom kom igen.
Slutet knöt dock ihop boken, men många historier blev aldrig utredda och lämnades lite hafsigt. Varför tog han beslutet att börja ta heroin igen? Har någon av er läst boken, och vad tyckte ni isåfall? Mitt betyg blir en trea, den var varken mer eller mindre läsvärd än någon annan bok och lämnade mig rätt oberörd (förutom en del miljöbeskrivningar och tiden i slummen), mycket tack vare att den helt enkelt var för lång och omständig.