torsdag 28 januari 2010

Nattvakten

Jag har tidigare läst tre av Sarah Waters romaner (Ficktjuven, Kyssa sammet och Livstråden) . Nattvakten är helt klart den bästa hittills! Till stor del tror jag att det beror på att jag har en fascination för vardagslivet under andra världskriget så som det tedde sig för de som inte stred (dvs för majoriteten av Europas befolkning). Sarah Waters lyckas verkligen förmedla vad som känn som en äkta inblick i hur torftigt livet var även efter att kriget var slut. Hela slutet av 1940- talet och början av 1950-talet präglades ju av brist, ransoneringar och en förändring av hela det brittiska (klass)samhället, inte minst genom att Labour kom till makten.

Jag beundrar Sarah Waters förmåga att skildra det som kan kallas för trovärdiga karaktärer, att ge lite nutid och en hel del dåtid, men lämna luckor som inte fylls i; där vi som läsare får stå kvar med vår frustration, eller helt enkelt välja att fantisera och fylla i det vi inte får oss serverat.
Dessa personer som möts och påverkar varandra; till en början var jag nästan lite förvirrad, men allt eftersom det klarnade, blev jag bara mer och mer fängslad.

Helen, Kay och Julia. Hur rollerna förändras; hur de beter sig med, och int eminst mot varandra. Helens och Julias svek, om man nu kan kalla det så?
Duncan och Fraser; Alec, för att inte tala om Mr Mundy. Hur kom det sig att Duncan hamnade hos honom?
Viv och Reggie. Skildringen av aborten och det som sedan sker är något av det som berört mig mest på mycket länge.

Detta var en bok som levde kvar i mitt huvud flera dagar efter att jag läst ut den. Faktum är att den nog är en av de bästa böcker jag läst på länge.

6 kommentarer:

  1. Jag håller med dig. Personerna i boken var så levande, och det var längesen man läste en bok där man blev så engagerad i berättelsen. Gillar att boken lämnade en del frågetecken som man fick fundera på själv, och jag blev nästan frustrerad ibland för jag ville veta vad som hände! Hur gick det för dom?

    Jag hade inga förväntningar på boken, har aldrig läst något av henne innan. Men en klockren femma från mig

    SvaraRadera
  2. Oj, totalt missat att diskussionen satt igång! Jag hade aldrig läst något av Sarah Waters tidigare, faktiskt inte ens hört talas om henne, så jag hade inga förväntningar alls på boken.

    Från början tyckte jag att upplägget var lite irriterande - att börja i personernas "nutid" och sedan gå bakåt i tiden - men när min otålighet lagt sig lite så ändrade jag mig och tycker istället att det var ett spännande sätt att berätta personernas historia. Fick mig att hela tiden vilja fortsätta att läsa och få reda på mer.

    Miljöbeskrivningarna tycker jag är väldigt bra, det känns som att man får en bra bild av hur det var att leva under dessa ruggiga förhållanden och visar hur de anpassade sig till situationen.

    Triangeldramat Helen, Julia och Kay var den klart intressantaste att följa tycker jag. Vivs förhållande till Reggie störde jag mig på och tyckte att hon borde ha dumpat honom för länge sedan så när biten om aborten dök upp så hade jag inte någon stor sympati för henne och berördes antagligen därför inte så starkt.

    Den historia som jag inte fastnade för särskilt var den om Duncan och hans förhållande till Mr Mundy. Jag hade gärna sett lite mer utveckling av den historien för att få bättre grepp om honom, alt. skippat den.

    Även om översättningen var bra önskar jag att jag hade läst den på engelska, tror att jag hade levt mig in ännu mer i boken då. Jag försöker i så stor mån som möjligt att läsa engelskspråkiga författare på engelska efter att ha läst ett antal böcker där jag tyckt att den svenska översättningen lämnat en del att önska.

    I stort får boken väl godkänt, en klar fyra. Kan definitivt tänka mig att läsa mer av Waters i framtiden (fast då på originalspråk). Ännu mer sugen är jag på att läsa mer från den tidsepoken. Den enda bok jag kan påminna mig att jag har läst om England under kriget är en av min barndoms absoluta favoritböcker, Godnatt Mister Tom av Michelle Magorian, som jag en längre tid har tänkt läsa om och se hur den är att läsa som vuxen. Kanske är dags nu?

    SvaraRadera
  3. Oj! Och jag har glömt att svara! Jag gillade verkligen personskildringarna och sättet den var skriven på! Men precis som Karin skriver så störde även jag mig på att det började senast och jobbade sig bakåt. Men det blev bra så till slut ändå! Jag var väldigt nyfiken på varför Viv sprang och gav en ring till Kay men det fick ju sin förklaring!
    Jag tycker det var ett spännande grepp att skriva om homosexuella kvinnor i England under 40-talet, det kan inte ha varit så öppet och accepterat på den tiden? Jag tror aldrig jag läst om det tidigare? Fokuset var ju väldigt mycket på kvinnorna och hela Dunacanbiten kan jag tycka att hon hade kunnat utelämna, det gav inte så mycket till historian tyckte jag.
    Boken får en fyra av mig och jag kan lätt tänka mig att läsa något mer av henne!

    Bra val!!

    SvaraRadera
  4. Här har jag också missat.

    Jag håller med Karin så gott som helt och hållet, märker jag. Jag var nog också mest intresserad av historierna kring Kay, Julia och Helen och tycker att Duncan och Mr Mundy fick för lite plats för att bli riktigt intressanta.

    Jag gillar den här typen av böcker med flera parallella historier. För att det ska bli riktigt bra bör personerna ha små beröringspunkter så att sammanhanget blir större än delarna, så att säga. Det stämmer på den här boken.

    Av mig får den en fyra. Jag gillade historierna och språket, men tyckte att den blev liiiite seg emellanåt. Därför når den inte toppbetyget.

    SvaraRadera
  5. Åh, när Yllet nämner ringen kom jag att tänka på en fråga som jag gått och funderat på.

    Varför hade Kay den här ringen överhuvudtaget?

    SvaraRadera
  6. Äppelträdet: Ja varför??

    SvaraRadera