Några tankar kring "Maken"

Jag tyckte om den här boken, men den förbryllade mig. Kanske för att den pendlade mellan att kännas så modern, och samtidigt så fullständigt icke-modern. Jag förundrades över det tidiga sjuttiotal som skildras i romanen. Hur politiskt allt verkar; åtminstone utifrån huvudpersonernas perspektiv. Hur lättvindigt de verkar ha resonerat kring att flytta över halva Sverige för att ta ett jobb för ett par månader.

Jag fascineras av den oväntat småborgerliga beskrivningen av att det inte skulle betraktas som lämpligt att huvudpersonerna sover i samma rum, då de besöker den äldre generationen. Samt, inte minst, gynekologernas inställning till att skriva ut p-piller som preventivmedel till den som inte är i färd att förlova sig eller är i en fast relation. Var det så det egentligen var, det frigjorda 70-talet?

Mest av allt störde jag mig faktiskt på den kärlekshistoria som ju egentligen är vad hela boken handlar om. Varför var de över huvud taget ihop, dessa två personer? Jag kan själv inte föreställa mig att leva med, eller att vara tillsammans med någon, på de premisser som beskrivs i boken. Martina stör ju sig hela tiden på Gustav. Ända sedan de först träffas, då hon avfärdar honom och ser ned på honom. Innan hon plötsligt drabbas av någon sorts förälskelse. Hon attraheras sällan, för att inte säga i stort sett aldrig, av honom sexuellt. Hon tycker han är småborgerlig. Vad ska hon egentligen med honom till, förutom då det prekära faktum att hon förälskar sig i hans familjs fritidshus i skärgården.

Bortsett från detta, så känns det mest som att hon ganska diktatoriskt vill ställa villkoren för relationen. Hon vill vara med honom korta stunder, då det passar henne; i övrigt ska han hålla sig på mattan och lämna henne i fred. Detta beteende vill jag mig minnas ha läst om i termer som "frigörande" och "uppfriskande". Kanske för att det är ett beteende som annars ofta återfinns hos en viss typ av män? Skulle det vara mer sympatiskt när en kvinna beter sig så här, än när en man gör det? det vete sjutton.

Martina uppfattar jag som både brådmogen och oerhört barnslig, på en och samma gång. Hennes förakt för det konventionella och för människor som inte är lika intellektuella och frigjorda som hon själv är, det känner jag märkligt nog igen från min egen ungdoms politiska aktivism under sent 80-tal. (Antagligen omgav jag mig då av personer som levde kvar i någon sorts anda som liknade den Martina har i romanen.) Martinas inställning till tillvaron och till att vara i en parrelation känns närmast lite gullig, i sin stelbenthet.

Visst har hon en del försonande drag, men faktum är att jag inte tycker hon känns som en särskilt trevlig person. Enormt självcentrerad, på ett obegripligt sätt.

Jag blir närmast lättad, när de slutligen lyckas "skilja sig", och Gustav träffar den andra kvinnan.

Jag nästan njuter av Martinas våndor, när separationen är ett faktum, och hon plötsligt inser hur ensam hon är och hur mycket hon saknar (eller tror sig sakna) Gustav. Äntligen visar hon lite känslor! Hon får väl skylla sig själv, att hon inte vårdat sina vänskaper medan förhållandet varade. Är jag lite elak, lite barnslig, som tycker så? Kanske det, men jag tycker nog att hon saknar att vara två, snarare än att hon verkligen saknar Gustav.

Synd att det inte finns någon fortsättning. Den hade jag gärna velat läsa.

Slutligen, några frågor till er:
1. Vad var egentligen problemet i Martina och Gustavs relation?
2. Vad får ni för bild av mitten av 70-talet, så som det beskrivs utifrån Martinas sätt att se på sin omvärld?

3. Varför kunde Martina inte uppskatta det hon hade när hon hade det inom räckhåll, utan först då det var för sent?

Nattvakten

Jag har tidigare läst tre av Sarah Waters romaner (Ficktjuven, Kyssa sammet och Livstråden) . Nattvakten är helt klart den bästa hittills! Till stor del tror jag att det beror på att jag har en fascination för vardagslivet under andra världskriget så som det tedde sig för de som inte stred (dvs för majoriteten av Europas befolkning). Sarah Waters lyckas verkligen förmedla vad som känn som en äkta inblick i hur torftigt livet var även efter att kriget var slut. Hela slutet av 1940- talet och början av 1950-talet präglades ju av brist, ransoneringar och en förändring av hela det brittiska (klass)samhället, inte minst genom att Labour kom till makten.

Jag beundrar Sarah Waters förmåga att skildra det som kan kallas för trovärdiga karaktärer, att ge lite nutid och en hel del dåtid, men lämna luckor som inte fylls i; där vi som läsare får stå kvar med vår frustration, eller helt enkelt välja att fantisera och fylla i det vi inte får oss serverat.
Dessa personer som möts och påverkar varandra; till en början var jag nästan lite förvirrad, men allt eftersom det klarnade, blev jag bara mer och mer fängslad.

Helen, Kay och Julia. Hur rollerna förändras; hur de beter sig med, och int eminst mot varandra. Helens och Julias svek, om man nu kan kalla det så?
Duncan och Fraser; Alec, för att inte tala om Mr Mundy. Hur kom det sig att Duncan hamnade hos honom?
Viv och Reggie. Skildringen av aborten och det som sedan sker är något av det som berört mig mest på mycket länge.

Detta var en bok som levde kvar i mitt huvud flera dagar efter att jag läst ut den. Faktum är att den nog är en av de bästa böcker jag läst på länge.