söndag 28 augusti 2011

Några tankar kring "Maken"

Jag tyckte om den här boken, men den förbryllade mig. Kanske för att den pendlade mellan att kännas så modern, och samtidigt så fullständigt icke-modern. Jag förundrades över det tidiga sjuttiotal som skildras i romanen. Hur politiskt allt verkar; åtminstone utifrån huvudpersonernas perspektiv. Hur lättvindigt de verkar ha resonerat kring att flytta över halva Sverige för att ta ett jobb för ett par månader.

Jag fascineras av den oväntat småborgerliga beskrivningen av att det inte skulle betraktas som lämpligt att huvudpersonerna sover i samma rum, då de besöker den äldre generationen. Samt, inte minst, gynekologernas inställning till att skriva ut p-piller som preventivmedel till den som inte är i färd att förlova sig eller är i en fast relation. Var det så det egentligen var, det frigjorda 70-talet?

Mest av allt störde jag mig faktiskt på den kärlekshistoria som ju egentligen är vad hela boken handlar om. Varför var de över huvud taget ihop, dessa två personer? Jag kan själv inte föreställa mig att leva med, eller att vara tillsammans med någon, på de premisser som beskrivs i boken. Martina stör ju sig hela tiden på Gustav. Ända sedan de först träffas, då hon avfärdar honom och ser ned på honom. Innan hon plötsligt drabbas av någon sorts förälskelse. Hon attraheras sällan, för att inte säga i stort sett aldrig, av honom sexuellt. Hon tycker han är småborgerlig. Vad ska hon egentligen med honom till, förutom då det prekära faktum att hon förälskar sig i hans familjs fritidshus i skärgården.

Bortsett från detta, så känns det mest som att hon ganska diktatoriskt vill ställa villkoren för relationen. Hon vill vara med honom korta stunder, då det passar henne; i övrigt ska han hålla sig på mattan och lämna henne i fred. Detta beteende vill jag mig minnas ha läst om i termer som "frigörande" och "uppfriskande". Kanske för att det är ett beteende som annars ofta återfinns hos en viss typ av män? Skulle det vara mer sympatiskt när en kvinna beter sig så här, än när en man gör det? det vete sjutton.

Martina uppfattar jag som både brådmogen och oerhört barnslig, på en och samma gång. Hennes förakt för det konventionella och för människor som inte är lika intellektuella och frigjorda som hon själv är, det känner jag märkligt nog igen från min egen ungdoms politiska aktivism under sent 80-tal. (Antagligen omgav jag mig då av personer som levde kvar i någon sorts anda som liknade den Martina har i romanen.) Martinas inställning till tillvaron och till att vara i en parrelation känns närmast lite gullig, i sin stelbenthet.

Visst har hon en del försonande drag, men faktum är att jag inte tycker hon känns som en särskilt trevlig person. Enormt självcentrerad, på ett obegripligt sätt.

Jag blir närmast lättad, när de slutligen lyckas "skilja sig", och Gustav träffar den andra kvinnan.

Jag nästan njuter av Martinas våndor, när separationen är ett faktum, och hon plötsligt inser hur ensam hon är och hur mycket hon saknar (eller tror sig sakna) Gustav. Äntligen visar hon lite känslor! Hon får väl skylla sig själv, att hon inte vårdat sina vänskaper medan förhållandet varade. Är jag lite elak, lite barnslig, som tycker så? Kanske det, men jag tycker nog att hon saknar att vara två, snarare än att hon verkligen saknar Gustav.

Synd att det inte finns någon fortsättning. Den hade jag gärna velat läsa.

Slutligen, några frågor till er:
1. Vad var egentligen problemet i Martina och Gustavs relation?
2. Vad får ni för bild av mitten av 70-talet, så som det beskrivs utifrån Martinas sätt att se på sin omvärld?

3. Varför kunde Martina inte uppskatta det hon hade när hon hade det inom räckhåll, utan först då det var för sent?

7 kommentarer:

  1. Jag är så glad att jag blev guidad till den här romanen, för jag hade nog inte hittat den själv. Jag tyckte hemskt mycket om den.

    För mig var Martina en mycket verklig person. Inte särskilt rationell eller tydlig, men i högsta grad realistisk. Jag håller inte med om att hon var dålig på att visa känslor utan uppfattade det som att hon var mycket förälskad i Gustav och lycklig att leva med honom. Det var ju snarare så att hon var nöjd som det var och han hela tiden ville utveckla förhållandet. Sedan var det han som började med affärer vid sidan om och hon visade tydlig svartsjuka. Det var tydligt att Martina levde i något slags brytpunkt där kvinnor inte längre lika självklart skulle vilja gifta sig, skaffa barn och stå vid spisen. Hon brottades med förväntningarna från olika håll och jag tyckte att hon hittade sitt spår och var tydlig med hur hon ville leva sitt liv, men det passade inte Gustav som tog sig en älskarinna. Idag höjer väl få på ögonen åt en kvinna som vill leva som särbo och ses när det passar båda?

    1. Ja, alltså, de var ju inte överens om vad de ville med förhållandet och när Martina inte ville som Gustav skaffade han andra flickvänner.

    2. Det mesta av boken kändes ändå aktuellt idag, men det som avvek typiskt var väl den mer frigjorda synen på sex, det politiska engagemanget med demonstrationer och liknande och det sätt som många tycktes vilja förverkliga sig själv på ett intellektuellt och akademiskt sätt.

    3. Fast egentligen var hon ju nöjd med förhållandet. Det var Gustav som hela tiden ville gå vidare. Så jag håller inte med om att hon inte uppskattade det hon hade.

    Jag ger nog boken en 5:a. Ibland var den i ärlighetens namn lite långrandig, men det vägs upp av hur mycket jag har tänkt på den efteråt. Även jag hade velat läsa en fortsättning!

    SvaraRadera
  2. jag har ca 80 sidor kvar av boken men återkommer

    SvaraRadera
  3. Ja jag vet inte vad jag tyckte om boken. Jag tyckte den var lite lång. Lite samma samma och så blev jag arg. Arg på Martina. Arg på Gustav och arg på dem i par. De var så drabbade.
    Och så blev jag förvånad över att språket kändes så.. daterat?

    1, Att de båda var själviska och inte kunde mötas på halva vägen? Att de envisades att hålla ihop trots att de aldrig skulle börjat? Och att de sa att de var gifta trots att de inte var gifta och trots att det var i princip det värsta Martina kunde tänka sig. Men att då säga att man är gift är väl inte direkt någon protest mot det småborgerliga? Äh jag vet inte.

    2, Hon rör sig ju i en väldigt akademisk miljö och den beskriver hon väl. Jag är inte förvånad över hur det beskrivs men det är väldigt långt ifrån min uppväxt och mina föräldrars liv på 70-talet.

    3, Jag vet inte. Ville hon eg någonsinn ha honom eller tror hon det bara? Det är väl lätt att när man blir ensam tänka att fasen det var nog bra som det var. Han är kanske ändå mannen i mitt liv, ingen kommer kunna älska mig som han osv. Medans i själva verket var det kanske det bästa som kunde hända dem båda? Att någon verkligen gick vidare?

    SvaraRadera
  4. Det börjar väl vara ungefär tjugo år sen jag läste Maken första gången och jag blev glad när den kom upp till läsning här, jag tyckte det skulle bli intressant och se hur jag upplevde boken idag. Och jag vet inte hur många ggr jag bara velat slänga boken i återvinningen, hoppa på den, slänga den i väggen. Skulle det inte varit för bokcirkeln så hade jag aldrig läst ut den nu, så mycket är säkert.

    1. Problemet? De borde inte varit ihop och jag är rent av glad för Gustavs del när han slutligen lyckas ta sig ur förhållandet.

    2. Det är tydligt att romanen utspelar sig i en brytpunkt. Jag känner att den delen av berättelsen känns mest realistisk. Jag känner att det är här, i tidsandan, som jag hittar bäst förklaring på deras snedvridna, trevande och (som jag upplever det) manipulativa förhållande.

    3. Ja, varför? Här håller jag med Yllet, ville hon någonsin ha honom? Våndorna över att slutligen "förlora" sin Gustav förstår jag mig inte på, jag undrar om hon verkligen saknar honom eller bara bilden av Martina och Gustav som etablerat par och någon att bolla sin egen osäkerhet mot.

    Nej, mer än en 2:a blir det inte för min del, och då känner jag mig rätt generös.

    SvaraRadera
  5. Just ja, jag glömde skriva att boken får en trea av mig. Jag tyckte den var tung att komma igenom!

    SvaraRadera
  6. Lite sent, men här kommer mina tankar om boken. I början tyckte jag boken var rätt uppfriskande med Martina och Gustavs kärlek, men efter ett tag blev jag vansinnigt trött på bägge två. Jag tycker bägge två var rätt goda kålsupare när de gällde deras förhållande. Problemet med deras relation var att de bägge två inte kunde lyssna på varandra och mötas. Dom var ju väldigt kära i varandra, men ingen av dem ville rucka på sina principer.
    Då jag är född sent 70-tal så har jag inga direkta minnen utav hur livet stod till då, utan man har hört och läst om frigjordheten, värderingar mm., men som Yllet säger, tänker man igenom sin egen uppväxt och sina föräldrar, så var Martinas värld långt ifrån deras. Genom Martinas liv fick man uppfattningen om en värld i förändring, där det stod mellan det gamla borgerliga, det nya frigjorda och krockarna mellan.
    Att Martina inte kunde uppskatta det hon hade, är väl ett rätt vanligt fenomen bland människor. Det är först efteråt man tänker tillbaka och minns då bara de bra och fina stunderna, man har lätt för att romantisera något som har hänt. Särskilt om man då som Martina inte har särskilt många vänner kvar och blir väldigt ensam.


    Och jag förstår fortfarande inte varför jag inte kan kommentera som Karro.... konstiga Blogger

    SvaraRadera
  7. Gud, vad roligt att åsikterna går så brett isär.

    Jag kommer nog aldrig att glömma den här boken. Jag tänker verkligen mycket på den. :)

    SvaraRadera