onsdag 31 augusti 2011

Åhhh!

Men åhh! Det HÄR hade jag velat följa med på! Nu bor jag ju inte i Sthlm med omnejd och det känns ovärt att åka från Linkan till Sthlm för att få åka buss till Gbg? Men kanske kan jag lura med någon på det! Frågan är väl om jag är uppbokad den lördagen. Måste kolla! Ska ni åka på Bok&Biblioteksmässan?

söndag 28 augusti 2011

Några tankar kring "Maken"

Jag tyckte om den här boken, men den förbryllade mig. Kanske för att den pendlade mellan att kännas så modern, och samtidigt så fullständigt icke-modern. Jag förundrades över det tidiga sjuttiotal som skildras i romanen. Hur politiskt allt verkar; åtminstone utifrån huvudpersonernas perspektiv. Hur lättvindigt de verkar ha resonerat kring att flytta över halva Sverige för att ta ett jobb för ett par månader.

Jag fascineras av den oväntat småborgerliga beskrivningen av att det inte skulle betraktas som lämpligt att huvudpersonerna sover i samma rum, då de besöker den äldre generationen. Samt, inte minst, gynekologernas inställning till att skriva ut p-piller som preventivmedel till den som inte är i färd att förlova sig eller är i en fast relation. Var det så det egentligen var, det frigjorda 70-talet?

Mest av allt störde jag mig faktiskt på den kärlekshistoria som ju egentligen är vad hela boken handlar om. Varför var de över huvud taget ihop, dessa två personer? Jag kan själv inte föreställa mig att leva med, eller att vara tillsammans med någon, på de premisser som beskrivs i boken. Martina stör ju sig hela tiden på Gustav. Ända sedan de först träffas, då hon avfärdar honom och ser ned på honom. Innan hon plötsligt drabbas av någon sorts förälskelse. Hon attraheras sällan, för att inte säga i stort sett aldrig, av honom sexuellt. Hon tycker han är småborgerlig. Vad ska hon egentligen med honom till, förutom då det prekära faktum att hon förälskar sig i hans familjs fritidshus i skärgården.

Bortsett från detta, så känns det mest som att hon ganska diktatoriskt vill ställa villkoren för relationen. Hon vill vara med honom korta stunder, då det passar henne; i övrigt ska han hålla sig på mattan och lämna henne i fred. Detta beteende vill jag mig minnas ha läst om i termer som "frigörande" och "uppfriskande". Kanske för att det är ett beteende som annars ofta återfinns hos en viss typ av män? Skulle det vara mer sympatiskt när en kvinna beter sig så här, än när en man gör det? det vete sjutton.

Martina uppfattar jag som både brådmogen och oerhört barnslig, på en och samma gång. Hennes förakt för det konventionella och för människor som inte är lika intellektuella och frigjorda som hon själv är, det känner jag märkligt nog igen från min egen ungdoms politiska aktivism under sent 80-tal. (Antagligen omgav jag mig då av personer som levde kvar i någon sorts anda som liknade den Martina har i romanen.) Martinas inställning till tillvaron och till att vara i en parrelation känns närmast lite gullig, i sin stelbenthet.

Visst har hon en del försonande drag, men faktum är att jag inte tycker hon känns som en särskilt trevlig person. Enormt självcentrerad, på ett obegripligt sätt.

Jag blir närmast lättad, när de slutligen lyckas "skilja sig", och Gustav träffar den andra kvinnan.

Jag nästan njuter av Martinas våndor, när separationen är ett faktum, och hon plötsligt inser hur ensam hon är och hur mycket hon saknar (eller tror sig sakna) Gustav. Äntligen visar hon lite känslor! Hon får väl skylla sig själv, att hon inte vårdat sina vänskaper medan förhållandet varade. Är jag lite elak, lite barnslig, som tycker så? Kanske det, men jag tycker nog att hon saknar att vara två, snarare än att hon verkligen saknar Gustav.

Synd att det inte finns någon fortsättning. Den hade jag gärna velat läsa.

Slutligen, några frågor till er:
1. Vad var egentligen problemet i Martina och Gustavs relation?
2. Vad får ni för bild av mitten av 70-talet, så som det beskrivs utifrån Martinas sätt att se på sin omvärld?

3. Varför kunde Martina inte uppskatta det hon hade när hon hade det inom räckhåll, utan först då det var för sent?

fredag 19 augusti 2011

Bokförslag för september

Jag läste just ett inredningsreportage hemifrån programledaren Josefine Sundström och blev varse att hon skrivit en roman. Min första tanke var att det säkeeert var något glättigt och ytligt i stil med Martina Haag och Sara Kadefors. Jag brukar vara skeptisk till mediekändisar som hoppar över till att bli författare.

Sedan förstod jag att boken behandlade ett ganska tungt ämne och blev intresserad. Efter att ha forskat vidare har jag bestämt mig för att läsa Vinteräpplen.

Vad tror ni? Blir den bra som nästa månadsbok?

Håller ni med

Jag läste ett inlägg av Jonas Thente där han hävdar att den svenska romanen är död!
Vad tycker ni om det? Håller ni med? Jag gör det inte. Även om jag igår när jag gick och plockade på mig 4 pocket märkte att det var förvåndsvärt vad lika de var så jag ställde tillbaks ett par och gick en vända till. Detta var då en blanding av svenska och utländska författare. Men jag tycker det kommer mycket bra svensk litteratur som lockar till läsning?

torsdag 18 augusti 2011

Nyinköp

Idag har jag köpt 4 pocketar :
När kastanjerna blommar är jag långt härifrån
Alla lyckliga familjer liknar varandra
Jag älskar dig inte
Vad jag älskade

Något ni läst och tyckt något?

tisdag 2 augusti 2011

Cirkusboken - diskussion

Ja ni ser, jag använder inte ens den svenska titeln. Jag har ju redan nämnt att jag tyckte att översättningen kändes klumpig, "Water for elephants" känns lite mer poetiskt och det kan man väl lugnt påstå att den svenska titeln inte är. Men det leder mig iaf in på den första frågan - språket. Tyckte ni att språket var trovärdigt för en 90-årig man respektive för 1920-talet? Vad tyckte ni om språket i övrigt?

Själv läste jag boken på engelska och lärde mig några nya ord på köpet, redlighting t ex (uttrycket som användes för när de kastade av folk från tåget).

Vi har läst böcker tidigare i bokklubben där man hoppar fram och tillbaka i tiden, med blandat resultat. Även här hoppar vi mellan huvudhistorien (enligt mig) om cirkuslivet och den åldrande Jacobs tankar. Hur tycker ni att det fungerar? Tillför det något till boken eller hade historien klarat sig utan den gamle Jacob?

Livet på en cirkus verkar inte vara någon dans på rosor direkt. Och inte blir det bättre av att boken utspelar sig under depressionen. Människor behandlades som djur och djuren själva hade det inte heller så bra. Jacob försökte hjälpa både människor och djur men blundade också ibland för vad som pågick. Var Jacob en stark eller svag person i detta hänseende enligt dig?

Vilken var din favoritkaraktär i boken och varför?

Boken har nyligen filmatiserats med Robert Pattinson och Reese Witherspoon i huvudrollerna. Liknar de karaktärerna som ni framställde er dem när ni läste? Tänker ni se filmen?

Slutligen, vad är ert helhetsintryck och betyg på boken? Och har ni några frågor som i tycker bör diskuteras utöver dessa så är det så klart fritt fram.