söndag 8 januari 2012

Den franske löjtnantens kvinna

Jag hoppas att ni haft en skön jul- och nyårshelg och jag önskar er alla ett gott 2012. Hur har det gått för er med Den franske löjtnantens kvinna? Den var ju rätt massiv på sina 633 sidor med liten text.... Men här kommer lite diskussionsunderlag.

Vilken av huvudkaraktärerna i boken tyckte du bäst om/kände du mest för?

Ernestina var ju en av huvudkaraktärerna i boken, men som person var hon inte så ombeskriven. Vad tyckte du om henne?

Boken hade två slut. Vilket av dem tyckte du bäst om och varför?

Bokens handling var ju sent 1800-tal, men författaren kastade ju oss ibland tillbaka till nutiden ibland, med egna reflekteringar. Vad tyckte ni om dessa reflektioner?

Ibland kunde jag känna att rollbeskrivningarna så långt ifrån det vi lever i nu att man funderade på om det verkligen var såhär på slutet av 1800-talet. Kändes rollerna i boken som att de var äkta 1800-talsroller eller som en efterhandskonstruktion av någon som levde på 1900-talet?

Det har ju hänt en del gällande rollerna mellan män och kvinnor från 1800-talet till nutiden. Reflekterade du eller reagerade över något särskilt som förändrats?

Mitt betyg för boken var en fyra. jag tyckte om den speciella skrivstilen och författarens humor som smög sig in lite här och var och bröt av.

2 kommentarer:

  1. Jag har ju missat att svara ändå. Det är för mycket i mitt liv och i mitt huvud för tillfället.

    Och nu behöver jag nog ha boken till hands för att erinra mig alla namn och så. Jag återkommer! Jag lovar! Jag har läst boken och ska inte missa att svara.

    SvaraRadera
  2. Jag vet inte om jag kan påstå att jag kände så mycket för någon av huvudpersonerna, men i så fall får jag svara Sarah. Detta för att hon inte slaviskt följde konventionerna utan verkade tänka lite själv. Jag tyckte om hennes sätt att inte bry sig om vad andra tänkte om henne, men däremot förstod jag mig inte på hennes plötsliga förälskelse i Charles och varför hon lät honom behandla henne som han gjorde.

    Ernestina kändes ju bara bortskämd och löjlig. Henne kände jag inte att jag kunde tycka om även om hon säkert var en produkt av tiden. Det är såklart svårt att veta om det verkligen var så här på 1800-talet, men något ligger det säkert i att kvinnan var underlägsen mannen, skulle lyda honom och ansågs vara mindre intelligent. Det känns helt fruktansvärt förlegat med tanke på hur sofistikerade de var i övrigt och hur oklanderligt artigt de ändå betedde sig mestadels.

    Jag måste gilla det första slutet mer. Det som kanske var på gränsen till romantiskt, men jag vill tro att de hade längtat efter varandra och det känns allt för hemskt att hon inte skulle berätta för honom om barnet.

    Jag gillade författarens sätt att flika in i handlingen och jag gillade boken även om jag hade svårt att komma in i den. Även jag ger den en 4:a.

    SvaraRadera