Jag hoppade till lite när jag upptäckte att boken var på över 500 sidor med liten text. Jag älskade Carl-Johan Vallgrens förra bok "Den vidunderliga kärlekens historia" och har läst den minst tre-fyra gånger, vilket gjorde att jag hade rätt höga förväntningar på den här.
Huvudpersonerna i boken pendlar ju mellan fadern Viktor och sonen Joakim. Båda två förfalskare, men med lite olika synsätt och livsstil. Hur uppfattade du de två olika huvudpersonerna? Jag funderade mycket på hur Joakim kunde bli en sådan självupptagen människa när Viktor i sin tur verkade ödmjuk, men var det bara en yta? Tog någon av dem för stor plats i boken? Ibland kände jag att Viktor glömdes bort lite ibland, särskilt mot slutet.
Hur tyckte du boken var i stort, språket och berättelsen? Ibland vindlade det in i väldigt mycket fackspråk om konst, men i mitt tycke gjorde den bara boken mer trovärdig och intressant.
Vad tyckte ni om Fidel? Vad tillförde han boken?
Fick ni något grepp om slutet i boken och resan till Berlin? Jag blev mest förvirrad och hängde inte riktigt med. Jag tyckte berättelsen i slutet blev rätt abrupt och olik resten av boken och helt plötsligt var allt frid och fröjd med de missnöjda tavelköparna.
Har ni några andra tankar om boken?