1. Tom Malmquist har aktivt valt att lämna ut allt i sin bok, men att ändå hålla den osentimental. Hur tycker du att han lyckades med det greppet?
2. Påminner boken på något sätt om någon annan bok som du har läst?
3. Vad tänker du om Toms relation till sin pappa Thomas? Hur kopplar du den till hans syn på manlighet och hur han själv vill vara?
4. Ett betyg på boken!
Alltså, jag var ju lite skeptisk till boken pga så himla jobbigt ämne, och när jag sen insåg att språket gjorde mig galen och att den var väldigt konstigt satt (var det kanske i e-boksvarianten? Vad tyckte ni andra?), så gav jag upp ganska snabbt, så jag kan tyvärr inte svara på frågorna. Ångrar dock inte att jag slutade, för jag pallar inte läsa böcker som av flera anledningar irriterar mig.
SvaraRaderaJag märkte inte av någon konstig sättning, Frida. Det kan bero på att jag läste pocketvarianten. Men jag är kass på att upptäcka sådana saker. Jag vänjer mig efter två sidor och sedan glömmer jag hela grejen.
RaderaDet var ju bra, antingen om pocketvarianten var bra, eller att du inte märkte. Jag är tvärt om, jag upptäcker, och stör mig som f-n. Lite störigt faktiskt.
Radera1, jag tycker han lyckades ganska bra, ibland upplevde jag att det blev väl kliniskt.
SvaraRadera2, Nej! Inte som jag tänkte på när jag läste och inte som jag kan komma på nu.
3, Jag upplevde det som om att han rebellade mot sin pappa och hans "macho"liv. Med spel och sport och så. Han vill vara allt utom just det pappan var.
4, jag gav boken en fyra när jag läste den och det känns fortfarande rätt.
1. Jag tycker att han lyckas väldigt bra med att vara saklig. Hade texten varit mer känslomässig tror jag inte att jag hade klarat av att läsa den. Å andra sidan kanske just det här kyliga redovisandet av detaljer gör texten ännu obehagligare? Oavsett vilket är det otäck läsning. Så där att det känns lite svårt att andas ordentligt när man läser. Mycket hög stressfaktor genom stora delar av boken.
SvaraRadera2. Jag läste någonstans att författaren själv nämnde Imre Kertész som en referens. Det var väldigt länge sedan jag läste Mannen utan öde, men jag minns den som väldigt konstaterande. Inte känslomässig alls i skrivandet. Känslorna får läsaren lägga till själv. I övrigt försöker jag undvika att läsa den här sortens böcker, så jag har väldigt lite att jämföra med.
3. Det där är en väldigt bra fråga. Tyvärr har jag inget bra svar. Det känns nästan som om relationen till pappan skulle behöva en egen bok. När jag väl kommer så långt i boken är det som om jag inte orkar ta in mer. Även om temat i sig är spännande.
4. Det känns väldigt svårt att sätta betyg på någons sorgearbete. Jag klarar liksom inte av att bara se boken som litteratur. Men det får väl bli en fyra.
Jag lyssnade på boken som ljudbok så någon märklig sättning märkte jag inte av. På grund av rastlöshet lyssnar jag på alla böcker i dubbelt tempo, vilket dessvärre gör att de låter lite fåniga. Det kanske inte var så smickrande för den här boken.
SvaraRadera1. Jag både gillade och inte gillade sakligheten. Jag tyckte det var bra att författaren inte fastnade i en massa känslor, men det gjorde också att han själv inte blev riktigt mänsklig. Det var liksom en massa konstaterande om hur andra betedde sig, men ingenting om hur han själv reagerade. Jag tänker att han måste ha påverkats mycket i sin relation till andra runt omkring, men det fick jag ingen känsla av.
2. Nej, jag kände nog inte heller att jag hade läst något liknande.
3. Jag upplevde att han inte riktigt hade frigjort sig i detta. Lite som att han själv tyckte att han hade tänkt en massa och kommit förbi det, men i själva verket hade han cementerat den stereotypa bilden av sin far och slogs desperat för att vara annorlunda.
4. En fyra. Helt klart läsvärd och tänkvärd.