måndag 1 juni 2015

Nattfilm, diskussionsinlägget

Hum. Jag känner att det var för länge sen jag snackade böcker på det här strukturerade sättet så jag kastar ur mig lite frågor bara:

1, Jag börjar med elefanten på bordet, vad tyckte du om sättet att lägga in "artiklar" och "screenshots" i boken? Tillförde det något eller var det bara utfyllnadssidor?

2, Vad tyckte du om karaktärerna i boken? Var det någon, av huvudkaraktärerna, som du fastnade mer för? Varför isf? Vad tycker du om kemin mellan MacGrath, Hopper och Nora?

3, Påminner den om något annat du läst? Eller kanske nån film?

4, Vad får den för betyg och varför?

Jag svarar på mina egna frågor i en kommentar!


7 kommentarer:

  1. 1, jag hatar det. herre.gud. Så jag får väl erkänna att jag bläddrade förbi dem och kikade bara hastigt på dem, någon sida kollade jag väl lite mer ingående på men annars? Så inte min grej.

    2, Jag vet inte, de var ju rätt drivna till sin spets såklart, McGrath var ju lite som en 40-talsdeckare, Hopper och Nora i samhällets ytterkant av olika anledningar. Jag gillade dock Hopper en del. Han drevs ju av sina egna känslor att leta efter Ashley. De andra drevs väl mer av mysteriet?

    3, Nej jag tycker inte denna påminner om nåt annat jag läst direkt, lite får jag känslan av en rökig deckare som sagt men det är inget jag läser.

    4, Jag gav den en fyra först men nu vill jag nog revidera betyget till en trea. Ofta är det så för mig, att jag ger en bok lite för högt betyg direkt när jag läst den och sen när den fått sjunka in så vill jag sänka betyget lite. Men jag tror jag skulle kunna motivera en fyra om det inte var för allt skit runt omkring med artiklar osv. Det drar ner betyget. Jag gillade språket och att den inte påminde om nåt annat jag läst.

    SvaraRadera
  2. 1. Jag vet att de flesta läsare hatar det där ännu mer än "kursiverade mördare", så det känns nästan pinsamt att säga det - men jag gillar det! På riktigt. Jag uppskattar när det finns brev, mailkonversationer, dokument och bilder insprängda i böcker. Så jag läste förstås allt. Allt var inte bra, men en del av dokumenten tillförde något.

    2. Jag gillar också Hopper. Men har lite svårt att tro på MacGrath och Nora. Jag förstår inte riktigt deras besatthet av historien. Eftersom jag har svårt att tro på själva grunden: att MacGrath ska ha suttit i teve och slängt ur sig de där anklagelserna mot Cordova (vilken journalist skulle göra något sådant? Utan att ha hela materialet klart och redo för publicering?) så haltar resten också. Det känns som om det finns en hel del logiska luckor, men tempot gör ändå att jag läser vidare och struntar i dem.

    3. Nej, jag hittar inga självklara kopplingar till andra böcker eller filmer. Fast det kan bero på att jag redan börjar glömma boken. Bortsett från enstaka scener som fastnat, verkar det mesta av handlingen blekna bort ganska snabbt.

    4. Jag vacklar lite mellan tre och fyra i betyg. Jag hade roligt under tiden jag läste, eftersom det ändå finns ett driv i historien och en hel del mystiska saker att fundera över. Det är ju spännande, även om jag kan tycka att historien är lite väl tillkrånglad och inte helt logisk. Däremot har jag problem med språket. Jag klarar inte riktigt av liknelserna! "En vildvuxen gräsmatta rusade andlöst upp till huset från Graves Pond." VAD gjorde den, sa du? En gräsmatta som rusar? Andlöst? Tja, det hade väl varit ännu konstigare om den hade andats.

    SvaraRadera
  3. 1. Jag läste den som e-bok, på min telefon, så som jag brukar läsa böcker. Urklippen blev då förfärligt små och rätt svåra att läsa. Jag kämpade mig igenom dem ändå, för jag tyckte de tillförde saker till historien. Bidrog till ”dokumentärs-känslan”, men var nog ändå mest störigt.

    2. Egentligen fastnade jag inte riktigt för någon av karaktärerna mer, jag gillade alla. Fast kanske mest Nora, inte vet jag, för att hon var tjej?

    3. Kan inte komma på att jag läst något liknande.

    4. Det var lätt att komma in i den, och jag läste ut den på 4 dagar, läste närhelst jag kom åt. Definitivt en bladvändare, lite samma känsla som DaVinci-koden. Fast efteråt kände jag mig lite ”lurad”, tyckte inte riktigt att den höll så hög kvalitet. Inget som kommer stanna kvar i mig, men najs medan jag läste. Type en 3:a.

    SvaraRadera
  4. Får man slänga in en egen fråga? Då undrar jag vad ni tror att ni kommer att minnas starkast av boken om ett år eller så? Vad tror ni fastnar?

    För mig är det nog stycket när MacGrath vaknar i trälådan och sparkar sig igenom till nya lådor. Det gav rejäla cellskräcksvibbar för mig. Och en rejäl överraskning när lådorna visade sig inte vara under jord utan tvärtom, i luften. Kanske inte så trovärdigt, egentligen. Men just det tror jag att jag kommer att minnas.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tyvärr tror jag inte att jag kommer minnas så mycket alls. Kanske den allmänna stämningen, och hetsen när jag läste den på typ tre dagar.

      Radera
    2. Så är det med de allra flesta böcker för mig. Jag kan glömma hela handlingen i en bok bara några veckor efter att jag läst den. Ganska irriterande, men ibland är det bra för det betyder ju att jag kan läsa om bra böcker utan att minnas precis allt.

      Radera
  5. 1. Jag tyckte att det var väldigt konstigt först med de där artiklarna, men snart väckte det frågan om vissa saker var baserade på verkliga personer. Jag blev tvungen att googla Cordova för att kolla. Så på de viset bidrog de kanske till känslan av verklighet. Jag läste dem eftersom jag efter den första märkte att författaren refererade till dem som att man hade läst dem. Jag tyckte i alla fall att de funkade okej.

    2. Jag störde mig på MacGrath. Han var så mansklyschig i sitt sätt att glömma bort sin dotter, hur han spelade tuff hela tiden etc. Lite som en nidbild som jag egentligen knappt tror existerar. Jag funderade en del på varför en kvinnlig författare valde att porträttera en man så. Jag kan inte påstå att jag gillade någon av huvudkaraktärerna.

    3. Jag kan möjligtvis relatera till lite mystiska böcker med inslag av ritualer och "sektliknande" beteenden såsom Den hemliga historien eller Illusionisten. Men i det stora hela kändes den annorlunda.

    4. Jag gillade att boken tog ett nytt grepp och att den tog lite oväntade svängar där man fick tänka till vad som egentligen var sant och inte. Jag gillade också att den så att säga både handlade om skräckfilmer och iscensatte en, vilket gav en annan dimension. Jag kom in i den ganska fort och gillade att läsa den. Hade det inte varit för de klyschiga karaktärerna hade den fått en fyra. Nu nöjer jag mig med 3.5 i betyg.

    Bonusfrågan: Jag tror att jag kommer minnas hur MacGrath irrade omkring i scenkulisserna med känslan av att de hade utspelat sig på riktigt. Hur han hittade saker där de hade lämnats och hur de fortfarande verkade underhållas.

    SvaraRadera