onsdag 16 mars 2016

diskussion Hausfrau

Nu har jag läst ut boken, och lyckats formulera några frågor. Låt oss diskutera!


  1. Vad tyckte ni om huvudpersonen, Anna?
  2. Ett lite ovant grepp var att varje kapitels första mening inleddes med liten i stället för stor bokstav. Vad tyckte ni om det? Tillförde det något?
  3. Boken hoppar ju i princip mellan tre olika "spår": Anna med familjen, Anna hos psykologen, och annat Anna gör. Funkar det för er? Tycker ni det är svårt att hänga med i hoppen?
  4. Varför är sex det enda som får Anna att känna något?
  5. Övriga karaktärer, vad tycker ni om dem? Någon som fastnar speciellt? Varför?
  6. Andra reflektioner?

4 kommentarer:

  1. 1, först tyckte jag hon var galet jobbig och otrevlig. Och det var hon ju. Notoriskt otrogen. martyr, det var så synd om henne och hon var så _drabbad_. Men också offer för omständigheterna förstod jag senare. Jag hade galet svårt för henne, länge. Mildrades mot slutet.

    2, hehe. jag tänkte inte ens på det så jag tror inte jag tyckte det tillförd så mycket.

    3, Jag tyckte inte det var svårt att följa med i de olika spåren.

    4, kanske för att hon mår dåligt? Och för att hon är nedbruten av sin man, av omständigheterna?

    5, Den snälla väninnan var nog den enda jag gillade. Och barnen, förstås. Men det var bok med ett galleri av otrevliga figurer tycker jag.

    6, först tyckte jag att den här boken var hemsk. Jag gillar inte när huvudpersonen är osympatisk. Men det där ändrade sig, kanske efter sonens död? DÅ hetsläste jag i princip. Men det var ju inte precis en feelgood-roman. :)
    Bra val! Snygg framsida! Den får 3/5 av mig i betyg.

    SvaraRadera
  2. 1. Hon var så avstängd att det var svårt att verkligen tycka något om henne. En del av mig ville ruska om henne och säga till henne att skärpa sig. Eller klippa sig och skaffa ett jobb. Men det skulle ju vara ett ganska inskränkt sätt att bete sig mot en människa som faktiskt har psykiska problem. De är bara så diffusa att det tidvis känns som om hon mest går omkring och tycker synd om sig själv.

    2. Jag lade inte ens märke till det, så för mig tillförde det uppenbarligen ingenting.

    3. Det funkade. Men jag kan inte låta bli att undra vem som skulle bli hjälpt av den där psykologen? Framför allt när Anna ändå inte talar sanning.

    4. Jag är inte ens helt säker på att hon verkligen känner någonting. Otroheten känns nästan som ett desperat försök att känna någonting alls. Åtminstone de senare affärerna med Archie och Karl. Den hon faktiskt kände något för valde ju att lämna henne.

    5. Kanske inte så mycket personerna som miljön. En kompis till mig jobbade för länge sedan bland rika människor i Schweiz och har berättat om hur enormt tråkigt de verkade ha. Människor som kunde ägna timmar åt att göra sig i ordning till middagen och sedan sitta där utan att säga ett ord till varandra. Den klaustrofobiska sociala miljön är väldigt bra beskriven tycker jag.

    6. Från första sidan kändes boken som en rak väg mot katastrofen. Nattsvart och helt utan hopp. Det var lite obehagligt att läsa eftersom jag hela tiden väntade på att få se på vilket sätt det skulle gå åt helvete. Det kändes aldrig som om boken skulle kunnat sluta på något annat sätt.
    Bra bok, även om jag inte kan säga att jag tyckte om att läsa den.

    SvaraRadera
  3. 1. Jag tyckte inte att hon kändes trovärdig. Jag fick inget grepp om henne. Visst att hon var notoriskt otrogen sexmissbrukare och uppenbarligen inte mådde bra, men jag fick inte känslan av att hon hade några djupare tankar alls. Hennes liv rullade ju ändå på med goda studieresultat och så. Inte verkade hon särskilt deprimerad. Och visst kan jag förstå att ett barns död förändrar allt, men det sista dygnet svängde allt så snabbt att jag tyckte att det kändes krystat.

    2. Märkte det inte heller.

    3. Jag gillade inte det där jäkla hoppandet med korta stycken om än det ena och en det andra. Jag tyckte att det gav ett osammanhängande intryck.

    4. Jag tänker som DDT. Det verkade inte få henne att direkt känna något. Jag tänkte först att det var ett självdestruktivt sätt att förnedra sig själv, men tyckte sedan att det kändes mer som att hon var likgiltig.

    5. Jag tyckte att hela boken skrapade på ytan och inte beskrev någon alls ordentligt. De blev pappersfigurer.

    6. Jag gillade helt enkelt inte boken och börjar redan glömma den. Den får en 2:a.

    SvaraRadera
  4. Men shit vad dåligt, jag svarade inte själv. Oh well, bättre sent än aldrig...

    1. Eh, hon var ju inte jättesympatiskt. Men jag tycker det är uppfriskande med osympatiska huvudpersoner.
    2. Jag störde mig som f-n på det. Fattade inte vitsen alls.
    3. Jag gillade detta grepp.
    4. Nej, hon kanske inte känner något, men försöker desperat?
    5. Nope..
    6. Ingen favoritbok för mig heller!

    SvaraRadera