Jag gillar Sara Paborn och jag gillar boken. Det är några veckor sedan jag läste boken.
1. Vad tycker du om tempot i boken?
2. Huvudpersonen, hur beskrivs hon?
3. Det är flera relationer beskrivna i boken, finns det någon som fångar mer?
4. Det är en hel del faktabitar, t ex om fyrar. Tillför det historien något?
Jag svarar i kommentarsfältet.
1. Jag gillar tempot, händer egentligen inte så mycket och ändå gör det det. Påminner om en bok jag läste varje sommar på landet. Sommarboken av Tove Jansson.
SvaraRadera2. Hon känns ledsen tycker jag. Vilsen kanske. Ganska omogen på ett sätt, men det kanske beror på att hon har sin far där.
3. Jag tycker bäst om beskrivningen av relationen mellan far och dotter. Den är både tröttsam, igenkänd och fin.
4. Det är intressant, men tillför inget till historien.
Rekommenderar även En eller annan väg som är hennes senaste bok (tror jag). Läste den nyss. Fin beskrivning av en relation mellan två systrar.
1. Jag gillade tempot till en början. Jag gillar böcker med livsöden som bara berättas rakt upp och ned. Inte så mycket särskilda krusiduller. Hör tyckte jag dock att det blev lite långtråkigt till slut. Kanske för att jag tyckte boken var lite väl banal.
SvaraRadera2. Jag vet inte. Kanske kan hålla med om omogen, men också väldigt osäker och med dålig självkänsla. Det kändes som att hon lät sig hunsas med av både sin pappa och sin partner. Som om hon fann sig i att de gjorde som de ville och så fanns hon där när det passade.
3. Nej, se ovan. De kändes alla lite konstiga.
4. Jag gillar fakta insprängd i romaner, men här tyckte jag att det bara skrapade på ytan.
Jag ger boken en trea. Inledningsvis hade jag större förhoppningar, men den blev liksom aldrig djupare än skrap på ytan.
Som kuriosa kan jag berätta att biblioteket hade märkt boken med klisterlapprn "rolig". Det hade avskräckt mig om jag inte skulle låna den till bokcirkeln. Jag blev rädd att den var farsartad och löjlig.
1. Jag tyckte också att den var lite långsam. Vilket inte alls behöver vara fel. Det kan vara vilsamt. Om det är en mysig bok med en stämning jag vill vara kvar i är det skönt med lågt tempo. Här blev det dock lite trist.
SvaraRadera2. Beskrivs hon över huvud taget? Jag vet inte ens vad hon heter. Äsch, det är klart att jag får en bild av henne. Men den är ganska suddig. Det är väl logiskt med tanke på att hon befinner sig i något slags diffust stadium i livet där hon inte riktigt vet vad hon vill. Vilsen känns som en bra beskrivning.
3. Franka och tuppen, pappan och minken. Relationerna mellan människorna gör mig inte speciellt nyfiken.
4. Jag gillar fakta. Och något som jag gillar med boken är de tydliga bilderna jag får av hur olika saker ser ut. Flaskskeppet, de gamla kläderna, delar av landskapet med mera.
Jag känner mig ganska likgiltig inför den här boken. Hade vi inte läst den i bokcirkeln tror jag inte att jag hade läst ut den. Inte för att den är dålig, utan bara för att den inte fångade mig speciellt mycket. Jag känner helt enkelt inget när jag läser den.
I beskrivningen av boken stod det att den var komisk, så kanske fick jag lite felaktiga förväntningar. Mitt betyg hamnar också på en trea. Varken bu eller bä.
1, jag tyckte det var väl långsamt. Det drev inte framåt och för mig gjorde det boken lite.. tråkig.
SvaraRadera2, jag undrade om hon var deprimerad? Hon kändes så distanserad och som ni skriver ovan visen.
3, Pappan och minken gillar jag.
4, Nej jag tycker inte det tillför något direkt men det stör inte heller, det smälte in.
Den får en trea av mig. jag gillade att den handlade om en vuxen kvinna och hennes tjurige pappa.