Det var en bok med mycket tweed och stofiler! Ibland kunde man verkligen undra om vissa av dessa personer var verkliga eller uppdiktade. Men en del av männens liv var ju verkligen intressanta.
Vilken av männen i boken tyckte du var intressantast att läsa om? Kände du att du fick en komplett bild av personen eller lösryckta delar av ett liv? Saknade du något i historiebeskrivningen? Hur tyckte du att beskrivningarna var, var de för ingående, långa, eller skrapade de bara på ytan?
Efter ett tag blev det väldigt mycket män, kunde du särskilja dem, eller flöt de ihop? I många av fallen så återkom ju redan tidigare beskrivna män och ibland fick jag gå tillbaka för att kolla vem det var nu igen, alla hade excentriska egenskaper och jag tyckte det var svårt att komma ihåg vem det var som hade gjort vad.
Kunde du hitta någon gemensam nämnare bland männen (förutom deras excentriska egenskaper), eller hade författaren bara plockat ut de mest bisarra männen i England från en tidsperiod?
Jag är lite kluven till boken, en del av dem var väldigt intressanta att läsa om, och man fick sig ett gott skratt ibland, fast ibland fastnade skrattet i halsen när man läste vidare, en del liv var ju också rätt tragiska. Vissa av beskrivningarna var dock rätt långdragna och inte så intressanta och jag fick ibland inget grepp om dem, särskilt om jag inte innan hört talas om personen i fråga. Den får en svag trea av mig.
Dina frågor sammanfattar väl mitt intryck av boken. Jag förstod inte riktigt syftet, hittade inte de röda tråden. Nog för att författaren hade gjort små länkar mellan personerna, men de kändes långsökta.
SvaraRaderaJag tyckte att det var jättesvårt att hålla isär gubbarna, jag visste sällan vem jag läste om och vad han egentligen hade gjort. Beskrivningarna var långrandiga samtidigt som man inte fick någon större inblick och känsla för männen. Visst var den rolig emellanåt, men höll inte helt igenom. Jag läste som sagt inte klart. Jag hoppade också över någon gubbe på mitten som tråkade ut mig alltför mycket. Några gilade jag dock. Här kan nämnas den store skiten Jeffrey Bernard och den karismatiske och exhibitionistiske Stephen Tennant. Detta var ju dock de första två och sedan hittade jag inga fler som roade mig lika mycket.
Jag får ge boken en 2:a. Visst underhållsvärde, men kanske inte en bok att sträckläsa. Kanske läser jag om en gubbe till någon gång när jag har tid över.
Jag tyckte det var väldigt svårt att få en helhetsbild, vissa delar flög han förbi jätteflyktigt och sen små detaljer kunde han ägna flera sidor åt. Och att sedan männen gick in i varandras berättelser gjorde det hela krångligt. Det skulle nog kunnat vara ett smart grepp men det kändes mest som om de var, precis som du skriver, mycket stofiler och tweed. Kändes väldigt same,same.
SvaraRaderaJag tycker det känns som om författaren mest plockat ut russinen ur kakan under en tid?
Nej inget jag fastnade för, jag kämpade med den länge. Den får en tvåa av mig.
Här kommer ett sent inlägg, av samma anledning som redan nämnts - jag blev lite less på slutet och har inte direkt kastat mig över boken så fort jag hat en chans. Men nu är den utläst iaf.
SvaraRaderaDe flesta gubbarna var ju väldigt excentriska - både på gott och på ont. Till skillnad från Äppelträdet så tyckte jag mest att Stephen Tennant t ex var jobbig. Däremot gillade jag George Orwell, Sir Iain Moncreiffe of that Ilk och Auberon Waugh. Mindre trevliga var Sir Oswald Mosley och Alan Clark (har jag för mig, kan ha blandat ihop dem).
Visst var en hel del av historierna underhållande men med så många olika personer så tappade jag grepet om vem som var vem efter ett tag. Jag ger den ockkså en tvåa, det är ingen bok som jag kommer att rekommendera till mina kompisar direkt.