måndag 25 oktober 2010

igelkottens diskussion

jag hoppas ni läst ut boken. den som inte gjort det får lov att sluta läsa nu eftersom diskussionen avslöjar slutet.

Vad tyckte ni om bokens båda huvudpersoner, Renée och Paloma? Hur trovärdig känns deras vänskap?

Fungerade dagboksformen? Tillförde de olika bipersonerna något och hade ni velat läsa mer om någon av dem?

Trodde ni att förhållandet mellan Kakuro och Renée skulle utvecklas som det gjorde och hur reagerade ni på slutet, tyckte ni det var bra eller hade ni önskat ett annat slut?

Betyg och tankar kring boken?


själv har jag jobbat natt i helgen så jag återkommer med egna svar ikväll när jag sovit ut och hjärnan klarnat.

4 kommentarer:

  1. Vi har nyligen diskuterat den här i min fysiska bokklubb så jag kan avslöja hur vi resonerade där.

    Vi var överens om att bokens inledning var för lång. Det tog liksom för mycket tid att introducera personerna genom deras tankar och funderingar. Det kändes som att storyn egentligen kom igång först när Renee och Paloma träffades och japanen kom in i bilden och efter det togboken slut för fort. När vi tittade tillbaka såg vi att vändningen var ungefär i mitten av boken, men den andra halvan gick mycket fortare att läsa. Jag hade gärna sett att den delen var längre och att man fick följa relationerna längre. Japanen hade stor betydelse för boken och honom hade jag gärna läst mer om. I min bokcirkel pratade vi om att hans "exotiska" ursprung var avgörande för hans betydelse. Hade det bara varit en intellektuell fransk man hade han inte kunnat få samma betydelse eftersom just det avvikade gjorde honom intressant hos alla andra i huset.

    Slutet var abrupt och allt för tragiskt, men samtidigt hade det en stor betydelse. Det var ju som att Renee dog för att få Paloma att förstå att hon ville leva.

    Jag tyckte om sätt boken var skriven på. Och jag fascinerades väldigt att personernas tankar. Det var intressant hur Renee kunde lägga så mycket kraft på att försöka framstå som hon trodde att de andra förväntade sig och hur rädd hon var för att avslöja sig. det var också intressant att se hur Paloma funderade kring sin egen intelligens och hur avvikande hon kände sig.

    Jag gillade boken jättemycket, men tyckte att den var lite svår att komma igång med. Så sammantaget landar den på en 4:a. Hade den andra delen varit längre hade det bog blivit ännu högre betyg.

    SvaraRadera
  2. Ja! precis så är det. Första delen är lite för lång och andra delen är lite för kort.Men det är en jättebra bok. Jag gillade den och det flöt på att läsa den.
    Först hade jag väldigt svårt för Paloma och hennes dagbok över djupa tankar. Men efter hon lärt känna Renée så kändes det som om även den delen av boken blev bättre, hon framstod som mer sympatisk och mindre som en bortskämd jobbig unge.
    Renée var en väldigt rolig och intressant individ, även hon lite elitistisk på sitt egna lilla vis. Jag tror absolut att de skulle kunna bli vänner i verkligeheten också.
    Jag tyckte att Ozu var en fascinerande och spännande man som fick Renée att må bra och jag gillade inte att den slutade som den gjorde. Det kändes som om Ozu fick sådan framträdande del i boken att det känns snopet med att det slutar utan att jag har en aning om vad som händer honom. Likaså gillade jag Manuela för hennes vänskap och hennes klurighet.
    Språket flöt på bra, personerna beskrevs målande och det var lätt att fatta tycke för några stycken i boken. (det är väldigt viktigt för mig i mitt läsande, att det finns någon att gilla). Slutet var extremt tragiskt och abrupt. Jag hade gärna sett ett annat slut eller, som jag skrev tidigare, att det kommit senare så det liksom inte blev så att Ozu hängde i luften utan att man har en aning om vad som händer honom.
    Bra bok som får en fyra även av mig.

    SvaraRadera
  3. Jag håller helt med om att fösta delen av boken känns för lång och sen tar boken slut alldeles för snabbt, egentligen kommer ju inte handlingen igång förrän Kakuro Ozu flyttar in och sammanför dem. Då Paloma första gången varit nere i portvaktslokalen konstaterar hon att Renée hittat ett perfekt gömställe, då kände jag att en vänskap kunde utvecklas men senare i boken kände jag ändå att jag måste ha missat något avgörande ögonblick? Precis som Yllet tyckte jag först Paloma var en skitjobbig liten suicidal unge men hon växte mot slutet.

    Jag läste någonstans att det är två översättare som jobbat med varsin huvudpersons dagboksinlägg men det var inget jag reagerade på när jag läste eftersom Renée trots allt är 50+ och Paloma bara 12. Jag fattade tycke för städerskan Manuela och henne hade jag gärna läst mer om. Uteliggaren hade jag gärna sett nämnas mer ofta i boken för när han sen dök upp i slutet hade han närapå fallit ur mitt minne.

    Kakuro Ozu blev snabbt min favoritperson och jag hade gärna sett att han fått mer plats i boken. Jag hade inte förväntat mig att Renées och Kakuros förhållande skulle ta sådan fart så hastigt, också här känns det som om jag missat något? Även om det blev ett hastigt och oväntat slut så kändes det som om boken inte hade kunnat sluta bättre för då hade det bara blivit såpa, nu fick det förbli en vacker berättelse.

    Jag är snudd på en femma i betyg för jag var helt uppslukad av stämningen och språket men jag tänker ändå slänga in ett minus och vänta på uppföljaren.
    När jag hade läst ut boken kastade jag mig på datorn för att kolla om Barbery gett ut flera och upptäckte då att hennes debutbok Smaken utspelas i samma hus och handlar om huvudpersonen Pierre Anthens som ligger för döden. Jag tänker dock låta Igelkotten sjunka in lite innan jag beställer Smaken för att inte riskera platt fall. Filmen kommer jag heller inte att se.

    SvaraRadera
  4. Min recension blir inte så detaljrik, det var trots allt några månader sedan jag läste ut den så en hel del har fallit i glömska. Men precis som er andra så gillade jag verkligen boken och har samma klagomål - att den tog slut för abrupt.

    Paloma och hennes dagbok tyckte jag var lite långtråkig och lillgammal och hade gärna sett mer av Renée och Kakuro istället. Vänskapen mellan Renée och Paloma kändes dock trovärdig, Paloma var så pass ung att hon inte skulle kännas som ett "hot" mot Renées hemlighet.

    Det faktum att jag har bott i Paris i ett hus med portvakt lade till en extra dimension för mig, jag förlade snabbt handlingen till mitt hus och försökte minnas hurdan vår portvakt var. Hon var en grå mus som jag antagligen inte hade känt igen om jag hade mött henne på gatan då så hon kanske var som Renée! Parisare kan verkligen vara precis så snobbiga och elitistiska som i boken så jag tror, precis som Äppelträdets bokkcirkel kommit fram till, att det krävdes att Kakuro var från en annan ultur för att han skulle kunna bryta konventionerna som han gjorde.

    Jag tyckte verkligen jättemycet om boken, men den långa inledningen och det abrupta slutet gör att den får en fyra.

    SvaraRadera